Årets äventyr - Vandring på Kungsleden från Abisko till Kebnekaise.
Vi var 12 glada och förväntasfulla käng- och ryggsäcksbeklädda som samlades på Arlanda för flyg mot Kiruna.
Väl framme i Kiruna tog vi bussen till Abisko där vi inkvarterades på fjällstationen. Vi utforskade omgivningarna och lagom till middagen träffade vi de 2 som tagit sig till Abisko med tåg - nu var truppen fulltalig!
På morgonen den 10 juli samlades vi för avfärd och ryggsäckar vägdes! De vägde allt från 13 kg till 27 kg!! Min var lättast och Markus var tyngst! Visserligen hade han tält, sovsäck och kök med sig, men även en glasflaska gin som vägde en hel del!! Gissa om han blev retad för denna glasflaska.. dock hörde jag ingen protestera mot innehållet i glasflaskan!! ;)
Vandringen blev en helt fanstastisk resa mellan olika landskap. Till en början gick vi genom ett lummigt skogslandskap med knotiga små dvärgbjörkar och jokkar som forsade fram. Sakta men säkert tog vi oss under de 5 dagarna till de mer karga områden ovan trädgränsen där landskapet ibland till och med kändes rent av ogästvänligt.
Klippblock och otaliga stenar var ett vanligt förekommande inslag i all natur på vår väg och det blev en vana att se var man satte fötterna. För att se allt det vackra blev vi tvungna att stanna upp, se oss omkring och lyssna, ta in allt som fanns omkring oss. Allt blev så enkelt där ute i vildmarken. Endast fyra saker för oss att ta reda på vid varje övernattning. Hur ska vi sova? Var är toaletten? Var hämtar man vatten? Var tömmer man slasken?
Sen var allt ordnat för den dagen… förutom omplåstring, fotbad och massage förstås. Jag fick efter halva vandringen vansinnigt ont i mina fötter. Det var mina Hallux Valgus som spökade och jag fick en fruktansvärd värk. Tack och lov hade mina medvandrare både citodon och voltaren i reseapoteket så vi fick stopp på den värsta värken.
Vädret under vår vandring var skiftande och vi upplevde vandring i regn, i blåst, genom kallras från glaciärer, genom flockar av mygg och i kyla, men vi fick också en del solsken och helt underbara dagar. Våra kamrater som tältade, fick känna på en riktigt stormig natt när tältpinnarna lossnade i den kraftiga vinden. Magnus satt krampaktigt och höll i tältduken så den inte skulle blåsa bort. Naturens krafter är starka och man blir ganska liten och hjälplös där ute på fjället. Lika härligt kan det vara som när Markus berättade när han drog upp tältöppningen en morgon och det stod en ren utanför och tittade på honom - lycka!!
Inför den sista etappen från Sälka till Kebnekaise hade vi valt att dela gruppen för vi ville gå vid olika tidpunkter. Vi var tre tjejer som startade klockan 8:15 för att vandra de 25 km. En ganska tuff vandring genom Kebnekaisemassivet i ett stenigt landskap. Vi började vandringen i regn, men efter ett tag upphörde det och vartefter vandringen gick så blev vädret bättre och bättre. Vi hade en härlig vandring med flera vad över starka forsar, vandring i lätt dimma och klättring över klippblock... det var en underbart härlig känsla när vi nådde Kebnekaise fjällstation klockan 19:15 och återförenades med våra kompisar. Jublet var öronbedövande när jag klev in i matsalen!! Kramarna värmde långt in i själen!!
Nu hade även våra vänner som vandrat från Nikkaloukta kommit fram till fjällstationen. Vilken underbar kombinationation det blev mellan vårt sävliga och trötta gäng från Abisko och det hyperenergiska gänget från Nikkaloukta!
Den 16 juli begav vi oss upp mot Kebnekaises sydtopp - 2 106 m h ö. Fokuserade och spända av förväntan gav vi oss iväg på morgonen. Fullständig tystnad i gruppen under de första 15 minutrarna, sen kom det vanliga pratet igång. Nu var vi äntligen på väg mot vårt gemensamma mål. Det skulle bli en tuff start på bestigningen med 2,5 timmar i den brantaste lutningen uppåt Kebnetjåkka....
... efter ett tag bestämde jag mig för att vända om. Mina knän och mina hårt utsatta fötter började redan göra ont och i detta tempo skulle jag inte palla hela vägen. Det var ett tufft beslut och jag var jätteledsen när jag lämnade gruppen som i rask takt fortsatte mot toppen. Jag grät, sparkade småsten och kände mig sååå besviken ett tag, men på min väg ner så insåg jag att jag inte alls hade misslyckats!! Jag var en erfarenhet rikare och jag hade varit klok och modig som beslutade mig för att inte fortsätta. Nu vet jag vad det innebär och vad jag behöver träna inför mitt nästa försök. Jag hade 10 mils tuff vandring i kroppen och jag hade min seger då jag nådde fjällstationen efter vandringen!
Väl nere på fjällstationen fick jag tröst av kamraterna som inte följt med på bestigningen och vartefter kom andra bestigare oxå ner. Dessvärre nådde inte gruppen toppen heller. Det var alltför dimmigt och de fick vända då de nådde glaciären.
Dagen därpå var det dags att resa hem. 4 av tjejerna valde att boka om sina resor för att försöka göra ett toppförsök igen. 5 av oss flög helikopter till Nikka för att hinna till eftermiddagsflyget, resten vandrade till Nikka för att ta bussen till Kiruna och sen natt-tåg mot Sthlm. Lagom när vi satte oss på flyget kom ett sms att tjejerna hade nått toppen!!! Vilket jubel det blev!! Så glad för att de lyckades - kändes som vi oxå var med där!
Det har varit en helt fantastisk resa med en mängd äventyr, upplevelser och eftertanke. Jag har träffat så många härliga människor - en del blev bara ett möte på fjället, på flyget eller bara att våra blickar möttes - andra har kommit att bli nya vänner som jag vet att jag kommer träffa igen. Några blev nya vandrarvänner, andra mer ytliga bekantar. Den här resan kommer jag att leva länge på - jag är så tacksam för att jag fått uppleva allt detta härliga - om än jobbiga!
